9/2
Igår var jag inne på ryhov och påbörjade min remicade behandling igen.
Av den anlednignen så åkte jag till SOfie redan i söndags och sov där för att slippa gå upp så ofantligt tidigt och stressa till dagmamma och dylikt.
I flera veckor har jag gått och längtat efter att slippa Amber, barn är ju inte dumma och känner dom att föräldern mår dåligt och är irriterad så blir ju dom självklart också det.
Så jag var jätteglad i söndags när jag åkte.
Måndagen blev hektisk.
Ryhov till 11, därefter lunchade jag med Tommy, som både han och Sofie var med mej och höll mej sällskap på sjukhuset under min 3timmar långa infusion.
13 infann jag mej på skolan för ett etik prov, fick MVG i kursen för övrigt, och jag är skit nöjd.
Klockan 17 var det dags för hockey och saknaden efter Amber blev mer och mer påtaglig.
Hela matchen stod jag bara och tänkte på henne och längtade efter att få hålla om henne.
I bilen på vägen hem höll jag på att börja gråta hela tiden för att jag saknade henne så mycke och vetskapen om att hon kanske låg hemma i sin säng och sov när jag kom hem var för jävlig.
Som tur var, va hon hemma hos sin morbror i vaket tillstånd och min lycka var total!
Det är sjukt, hur man i flera veckors tid kan gå och längta och längta efter att slippa den där ungen som man satt till världen för att sedan praktiskt taget stå i Arenan och störttjuta för att man saknar henne innan ens ett dyng passerat.
Men det är väl kärlek antar jag
