Angelica Fransson

Först tänkte jag informera om att jag i snitt skriver 5inlägg dagligen.
Jag är mycket nöjd över detta och kommer därför fortsätta.
Det är ett krav jag ställer på mej själv.

Nej, så illa är det inte.

Men ibland ställer man för höga krav på sej själv och sin omgivning.
Ju mer credd man får för något man gjort eller lyckats bra med.
Desto högre blir förväntningarna om att man ska göra det igen.

Har man höga tankar om någon så blir det ju per automatik att man ställer högre krav på den personen,
än den som lyckas lite mindre bra och lite mer sällan.

Personligen har jag aldrig varit den där duktiga.
Jag har inte haft så höga krav på mej från min omgivning.
De är nog mest glada att jag slutade högstadiet med betyg.
Men om de inte ställde krav på mej då, hur skulle jag då lära mej ställa krav på andra?

Men nu har detta börjat vända.
Vad är det som säger att jag är bättre nu?
Vad klarar jag nu som jag inte gjorde då?

Visst har man med åren blivit mer ansvarsfull och lärt sej skilja på rätt och fel.
Kommer kraven med ansvarstagande?

Sen den dagen Amber föddes så har folk fått högre tankar om mej.
Ska jag klara vissa saker bättre än andra bara för att jag är mamma?
Egentligen är det ingen som ställer krav.
Men de har höga förväntningar!

Är de där kraven något som försvinner när man får barn?
Byts kraven ut mot förväntningar om att man ska vara si och så!?

Bara för att man är mamma så tror folk att man är barnkär, tålmodig, ordentlig och överseende.
Jag kan säga att jag har överseende med att folk tror detta.
De vet väl inte bättre.

Mitt tålamod är nog det dåligaste som finns, det står jag för!
Men jag har lärt mej hålla käften sen den dagen Amber kom.
Hur skulle det se ut om jag skrek på henne när hon retar upp mej?
För reta upp mej är hon fruktansvärt duktig på!
Ett djupt andetag sen är frustrationen som bortblåst.

Jag har helt enkelt kort stubin, det har jag alltid haft.
Kommer nog dessutom alltid ha det, tyvärr.
Det går fort att få mej sur, men det krävs betydligt längre tid nu för att jag ska öpnna mun.

Känns som vi tappade tråden lite här.

Ställer man mindre krav på vuxna?
Lite så verkar det.
När man blir "vuxen" och flyttar hemmifrån så kräver ingen att man ska städa, diska osv.
De förväntar sej det.

Jag ställer inte krav på någon.
Däremot så förväntar jag mej att vissa personer gör vissa saker.

Eller är det så att kraven blir förväntningar samma sekund man skriver lägenhetskontrakt?
Flyttar man hemmifrån så förväntar sej ens föräldrar att man ska klara sej själv.

Men misslyckas man så tar det emot att be om hjälp.
Man skäms.
Jag bad min pappa om hjälp, jag kunde knappt se honom i ögonen!
Han hjälpte mej såklart.
Men vilken skam jag genomled.

Så varför är det så lätt att ställa krav på sej själv, när man bara "förväntar" sej saker från andra?
Jag ställer krav på mej själv att jag ska klara vissa saker.
Vara på ett visst sätt.
Men lyckas man inte med det så mår man dåligt.
Varför ger man sej själv ångest i onödan?

Ibland tycks man tro att  man är Stålmannen som klarar vilka bragder som helst.
Så är det ju inte förstås.
Ingen är ju mer än människa.
Ingen klarar allt.
Alla behöver vi en spark i baken ibland.
Någon som uppmuntrar utan att kräva!
Någon som inte förväntar sej guld och gröna skogar.

Jag behöver en spark i baken just nu.
Och kravet jag ställer på mej för tillfället är att jag måste ha städat innan dagen är slut.
Jag förväntar mej att vädret håller i sen en vecka till, minst!