Sagan om Sara
Ni ska nu få höra om min gode vän Sara.
Hon kan lyckas med sånt man inte trodde var möjligt.
Sara är ikväll på Visingsö och just denna ö har gjort Sara mer vilsen än någon annan.
Sagan om Sara började redan den 14april 1987.
Hon föddes då in i ätten Ståhlkrantz och har sedan burit detta namn med stolthet.
Den 12september kommer Sara byta ut detta ädla efternamn mot något mer respektingivande.
Lindgren...
Ni hör ju hur det ekar maffia och casino om Lindgren ;-)
Skämt åsido.
Den lilla flickan Sara ville inget hellre än växa upp i ett slottstorn.
Inlåst av sin far, den store tyrannen Ståhlkrantz.
Där ville hon sitta och vänta på sin nobla riddare som skulle komma på sin vita springare och rädda henne från hennes elände.
"Åh Sara, kom ut ikväll" skulle han stå där och ropa, likt Mauro Scocco.
Sara hade då planerat att släppa ner sitt långa, långa svinto hår så hennes ädla riddare kunde klättra upp.
Han skulle ge henne den sanna kärlekens kyss.
Och efter att han dräpt den stora stygga draken som vaktade tornet hon satt i, skulle de tillsammans rida iväg på den vita springaren i solnedgången.
Där skulle de leva lyckliga i alla sina dagar.
Stopp ett tag nu va!?
Att Sara var lite annorlunda visste jag ju, men jag trodde hon hade bättre fantasi än så här.
Det låter nästan som att hon blandat varenda barnfilm hon sett.
Nej, Sara´s dröm gick aldrig i uppfyllelse.
Sanningen är den att Sara den stackaren, växte upp och fick en lillasyster.
Redan då blev Sara tvungen att lära sej ta hand om hushållssysslorna.
Några år senare fick hon även en lillebror.
Det var då hennes föräldrar tröttnade på henne och låste in henne på vinden.
Där fick hon sitta ensam.
Ibland fick hon komma ner för att städa, tvätta, damma och putsa silvret.
Det enda sällskap hon hade var ett par möss som hon delade sin vindsvåning med.
En dag kom en fe och gav henne en förtrollande klänning.
I en pumpa åkte hon till slottet, men tappade sin ena glassko.
Tack vare denna sko kunde prinsen hitta sin fästmö.
Sara lever numera lycklig på slottet i landet Långtborta.
Äh, så är det ju inte heller.
Men det hade minsann varit mer spännande än den bistra sanningen.
Sara blev från födseln illa tvungen att bo i Huskvarna.
Där växte hon upp.
Som 13åring började hon på Alfred Dahlin skolan och klarade sej med tillräckligt bra betyg för att komma in på omvårdnadsprogrammet på Erik Dahlbergs gymnasiet.
Hon gick aldrig klart dessa 3år och fick aldrig uppleva en bal på stadshotellet.
(som minsann kunde varit lika bra som den på slottet)
Som 18åring flyttade Sara från Huskvarna och bosatte sej i Gränna med en sambo(ej värd att nämnas)
I Gränna träffade hon dessutom en skit häftig tjej som senare skulle visa sej bli en av hennes bästa vänner och heders-brudtärna.
Om författaren nu minns korrekt så var det i 19-20 års ålderna som Sara äntligen träffade sin prins.
Han bara stod där.
Het som en kväll i juli.
Han tog henne med storm!
Trots att de haft det kämpigt till och från så älskar de varann högt.
Någon gång i april 2009 tog prinsen modet till sej och gick ner på knä.
Sara svarade naturligtvis JAAA!!
De förlovade sej officiellt 14maj och bröllopet är bokat till den 12september.
Och som författare tar jag mej friheten att berätta att samma kväll pojkstackarn friat så ringer hon mej och tjuter "JAG SKA GIFTA MEJ"
Yeii, tänkte jag!
Jag gillar ju unge herr Lindgren och förväntar mej en jävligt het kavaljer på den stora dagen.
Men Sara iallafall.
Har alltid haft en hatkärlek till alkohol, och trots att hon upprepade gången dagen efter sagt "jag ska aaaldrig mer dricka" så har hon aldrig riktigt lyckats med detta.
Sara jobbar på Visingsö, och en kväll efter jobbet blev hon hembjuden till en kollega på grillning.
Hon förtärde alldeles för mycke vin och på vägen tillbaka till hotellet, där hon skulle sova, ringde hon sin gode vän Angelica.
"Hur FAAN kan man gå vilse på Visingsö?"
hörde jag när jag svarade.
Har ni någonsin förr hört talas om någon som gått vilse på Visingsö?
Inte jag.
Det är ju i stort sett bara en väg.
Sara däremot, hon har lyckats med detta omöjliga mer än en gång.
Och vem vet, kanske ringer hon just ikväll och vill att jag navigerar henne rätt.
Från hotellet och ner till hamnen.
Lätt som en plätt ska jag skratta i hennes öra, följ vägen!
Just nu planeras det möhippa för Sara.
Den kvällen ska bli något att minnas säger dom.
Unge fröken hederstärna planerar att kvällen kommer bli minnesvärd för alla utom Sara, som kl.16 på eftermiddagen kommer vara full som en kastrull och inte veta vad hon heter.
Jag har redan sagt för mycke.
STRIPPA SÖKES!
Hon kan lyckas med sånt man inte trodde var möjligt.
Sara är ikväll på Visingsö och just denna ö har gjort Sara mer vilsen än någon annan.
Sagan om Sara började redan den 14april 1987.
Hon föddes då in i ätten Ståhlkrantz och har sedan burit detta namn med stolthet.
Den 12september kommer Sara byta ut detta ädla efternamn mot något mer respektingivande.
Lindgren...
Ni hör ju hur det ekar maffia och casino om Lindgren ;-)
Skämt åsido.
Den lilla flickan Sara ville inget hellre än växa upp i ett slottstorn.
Inlåst av sin far, den store tyrannen Ståhlkrantz.
Där ville hon sitta och vänta på sin nobla riddare som skulle komma på sin vita springare och rädda henne från hennes elände.
"Åh Sara, kom ut ikväll" skulle han stå där och ropa, likt Mauro Scocco.
Sara hade då planerat att släppa ner sitt långa, långa svinto hår så hennes ädla riddare kunde klättra upp.
Han skulle ge henne den sanna kärlekens kyss.
Och efter att han dräpt den stora stygga draken som vaktade tornet hon satt i, skulle de tillsammans rida iväg på den vita springaren i solnedgången.
Där skulle de leva lyckliga i alla sina dagar.
Stopp ett tag nu va!?
Att Sara var lite annorlunda visste jag ju, men jag trodde hon hade bättre fantasi än så här.
Det låter nästan som att hon blandat varenda barnfilm hon sett.
Nej, Sara´s dröm gick aldrig i uppfyllelse.
Sanningen är den att Sara den stackaren, växte upp och fick en lillasyster.
Redan då blev Sara tvungen att lära sej ta hand om hushållssysslorna.
Några år senare fick hon även en lillebror.
Det var då hennes föräldrar tröttnade på henne och låste in henne på vinden.
Där fick hon sitta ensam.
Ibland fick hon komma ner för att städa, tvätta, damma och putsa silvret.
Det enda sällskap hon hade var ett par möss som hon delade sin vindsvåning med.
En dag kom en fe och gav henne en förtrollande klänning.
I en pumpa åkte hon till slottet, men tappade sin ena glassko.
Tack vare denna sko kunde prinsen hitta sin fästmö.
Sara lever numera lycklig på slottet i landet Långtborta.
Äh, så är det ju inte heller.
Men det hade minsann varit mer spännande än den bistra sanningen.
Sara blev från födseln illa tvungen att bo i Huskvarna.
Där växte hon upp.
Som 13åring började hon på Alfred Dahlin skolan och klarade sej med tillräckligt bra betyg för att komma in på omvårdnadsprogrammet på Erik Dahlbergs gymnasiet.
Hon gick aldrig klart dessa 3år och fick aldrig uppleva en bal på stadshotellet.
(som minsann kunde varit lika bra som den på slottet)
Som 18åring flyttade Sara från Huskvarna och bosatte sej i Gränna med en sambo(ej värd att nämnas)
I Gränna träffade hon dessutom en skit häftig tjej som senare skulle visa sej bli en av hennes bästa vänner och heders-brudtärna.
Om författaren nu minns korrekt så var det i 19-20 års ålderna som Sara äntligen träffade sin prins.
Han bara stod där.
Het som en kväll i juli.
Han tog henne med storm!
Trots att de haft det kämpigt till och från så älskar de varann högt.
Någon gång i april 2009 tog prinsen modet till sej och gick ner på knä.
Sara svarade naturligtvis JAAA!!
De förlovade sej officiellt 14maj och bröllopet är bokat till den 12september.
Och som författare tar jag mej friheten att berätta att samma kväll pojkstackarn friat så ringer hon mej och tjuter "JAG SKA GIFTA MEJ"
Yeii, tänkte jag!
Jag gillar ju unge herr Lindgren och förväntar mej en jävligt het kavaljer på den stora dagen.
Men Sara iallafall.
Har alltid haft en hatkärlek till alkohol, och trots att hon upprepade gången dagen efter sagt "jag ska aaaldrig mer dricka" så har hon aldrig riktigt lyckats med detta.
Sara jobbar på Visingsö, och en kväll efter jobbet blev hon hembjuden till en kollega på grillning.
Hon förtärde alldeles för mycke vin och på vägen tillbaka till hotellet, där hon skulle sova, ringde hon sin gode vän Angelica.
"Hur FAAN kan man gå vilse på Visingsö?"
hörde jag när jag svarade.
Har ni någonsin förr hört talas om någon som gått vilse på Visingsö?
Inte jag.
Det är ju i stort sett bara en väg.
Sara däremot, hon har lyckats med detta omöjliga mer än en gång.
Och vem vet, kanske ringer hon just ikväll och vill att jag navigerar henne rätt.
Från hotellet och ner till hamnen.
Lätt som en plätt ska jag skratta i hennes öra, följ vägen!
Just nu planeras det möhippa för Sara.
Den kvällen ska bli något att minnas säger dom.
Unge fröken hederstärna planerar att kvällen kommer bli minnesvärd för alla utom Sara, som kl.16 på eftermiddagen kommer vara full som en kastrull och inte veta vad hon heter.
Jag har redan sagt för mycke.
STRIPPA SÖKES!
Kommentarer
Trackback
