Angelica Fransson

"Vad fan har du att vara så glad för?"

Den frågan har jag fått nyligen.
Folk tycks tycka att jag är för glad för att vara i den situation jag befinner mej i.
Ensamstående mamma med en taskig diagnos på magen.

Så vad har jag att vara glad över?

Okej, jag är ensamstående och har väldiga problem med magen.
Men måste det betyda att jag ska vara nere och deppig dagarna i ända?
Jag kan ju ändå inte göra något åt det, så varför inte gilla läget?

Det är det jag gör.
Jag gillar läget oavsett om läget är attraktivt eller inte.
Allt löser sej ju ändå med tiden.
Jag vill tro att det inte kan bli sämre, allt kan bara bli bättre.

Livet är som en trappa, man kan välja om man ska gå upp eller ner.
Jag föredrar att gå uppåt.
Högt upp ska jag klättra!

Självklart har jag som alla andra, dåliga dagar då jag knappt törs säga vad jag tänker på.
Men det går över.
Man ska inte måla fan på väggen innan han är där.
Välkomna aldrig det dåliga.

Jag har kanske inte mycke att se fram emot.
Ska ju antagligen opereras i höst.
Visst bävar jag över det.
Men det är ju inte hela världen.

Jag tänker inte så mycke på vad som ska hända.
Jag gillar att vara spontan.
Planerar inte så mycke i onödan.
Man ska leva för stunden.

Det är det som gör mej glad.
Man vet aldrig.
Imorgon kan ju bli den bästa dagen i mitt liv!
Vetskapen om det gör en stark.

Men går man hela tiden och tänker på att det är dåligt.
Då blir det ju det så klart.
Ju mer positiva tankar man har, desto bättre blir vardagen.
Mina positiva tankar är min bästa egenskap!

Det kan aldrig bli värre än man själv gör det till!
Det är bara man själv som kan ändra det dåliga till något bra.
Tänk på det.