Angelica Fransson

Dagens ämne är inget mindre än den tråkiga ensamheten.

Jag tycker visserligen att det är ganska skönt att vara själv.
Men ibland får man någon slags ensamhets ångest.
Jag som säger att jag aldrig får ångest.
Fan vad jag ljuger.

Det får jag faktiskt ibland, är visst inte så felfri som jag vill tro.
Men jo.
Crille och Cicci var här en stund förut.
De gick hem strax efter att Amber lagt sej och somnat.
Då började det komma krypande.
Jag vill inte vara ensam just nu.
Vet dock inte varför.

Största orsaken(tror jag) till att jag inte vill vara ensam är just att jag tänker för mycke.
Jag inbillar mej alldeles för bra.
Jag fastnar i mina egna fantasier och kommer inte därifrån.
Jag är en fånge i min egen drömvärld.
Det är inte alltid bra att stänga in sej i en bubbla.
För trots att man blir okrossbar så blir det svårt att känna något.
I min bubbla är jag okänslig och kall.

Jag tror inte på kärlek, tror jag...
Hmm..
Men varför vill man då ha det?
Vill man verkligen ha det?

Även att jag tänker så det knakar så är detta saker som jag aldrig kommer underfund med.
Hur kan man lita på en kille?
Jag kanske aldrig mer kommer kunna göra det.
Trots att jag trivs i mitt eget sällskap så vill jag ha en kram ibland.
Jag vill kunna lita på folk.
Jag vill spräcka bubblan och aldrig mer kliva in i den.
Riva muren och aldrig bygga upp den igen.
Jag vill känna mej sårbar.
Men jag vill inte bli lurad och besviken igen.

Släpp ut mej!

Jag borde nog ta och skaffa mej en karl trots allt, det här funkar ju inte i längden.
Borde nog dessutom gå en kurs i hur man litar på folk.

Dagens problem som aldrig löstes.
Varför är det så svårt att vara ensam?
Vill ha svar.