Angelica Fransson

Det var ett tag sen jag var här inne nu.
Ser det visserligen varje gång jag går in på den andra bloggen, men har inter riktigt vetat vad jag ska skriva.
Är ju bara sjukskriven 50% numera.
Skulle börjat jobba men det har vänt och går nu nedför igen.
Så ont som jag hade inatt har jag inte haft på väldigt länge.
Sen att jag den senaste månaden haft tarmvred 3-4 gånger gör ju inte saken bättre.
Tröttheten har kommit tillbaka och det känns som den där väggen återigen inte är långt borta.
Men jag har klarat detta tidigare.
Jag klarar det igen.
Det krävs mycke för att jag ska ge upp.
Jag har ju inte gett upp hittills, trots motgångar med både det ena och det andra.
Folk som försöker göra allt för att knäcka en osv.
Det har inte lyckats hittills.
Jag är tydligen jävligt mycke starkare, både psykiskt och fysiskt än jag själv först trodde.
Hela livet går just nu upp och ner som en berg och dalbana.
Jag låter det inte knäcka mej.
Det som inte dödar, härdar.
Det stämmer!
Jag kan med gott samvete säga att det inte är många som skulle klara av att gå igenom det jag gått igenom det sista året.
Många klappar på axeln har jag fått på vägen av folk som undrat hur jag orkar.
Ni ska få svaret, varför man orkar när absolut inget går som man vill, när det känns som allt hopp är slut och man tror att det aldrig blir bättre.
Det gäller att tro på det "lilla" som faktiskt kan vara bra.
Man tror att det inte blir bättre, men när man står där och trampar på botten av något som känns som en ocean så inser man till slut att det kan fan inte bli värre iallafall.
Det är mitt liv, och det är inte över förrän jag är redo för det.
Man lever bara en gång och måste göra det bästa av det medans man kan.
Man kan inte ge upp på grund av några motgångar.
Trösten just nu när det återigen börjar bli för mycke är att jag vet att jag en gång varit "där" redan, och jag klarade mej då och gör det garanterat igen.
Jag älskar livet och kommer kämpa för att det ska vara så bra som möjligt.
Sen spelar det ingenm roll hur sjuk jag än kommer bli.
Jag har redan varit så pass sjuk att det känns som en baggis att göra om det.
Det har gjort mej starkare, det har gett mej en annan syn på saker och ting.

Det är nu över ett år sen jag fick reda på att jag var sjuk.
Snart är det ett år sen jag fick diagnosen.
Någonstans har jag börjat acceptera läget, djupt inom mej.
Visserligen är det väldigt lätt att glömma dessa mediciner, men jag gör mitt bästa.
Jag är glad över att ha Ryhov´s bästa läkare till mitt förfogande samt sköterskorna som ringer varje vecka och undrar hur det går för mej.
På något sett är jag till och med glad att just jag fick denna skiten och inte någon av dom i min närhet.
Jag är säker på att ingen annan hade klarat det så bra som jag har gjort.

Det var värst vad jag skrev nu.
Känns mest som det blev en massa struntprat.
Men det är väl aldrig fel det heller.