Angelica Fransson

En sak har jag faktiskt insett denna helgen.
Att vara snorfull och heta Fransson är ingen bra kombination.
Speciellt inte om man kollar i mobilen dagen efter och inser vad man skrivit för sms till folk.
Det mina vänner, kan vara ångestframkallande.

Så antingen får man sluta festa, eller så kanske man borde lämna mobilen hemma för att undvika detta, ständigt återkommande fenomen.
En och annan kärleksförklaring lyckas man ju alltid få iväg, eller är det bara jag?
Det konstigaste är ju att man på fyllan, skriver saker man inte menar när man är nykter.
Varför inbillar man sej så mycke?
Jag har tydligen en tendens till att älska alla när jag är full.
Märkte jag igår i min utkorg på mobilen.
Så är ju inte fallet i verkligheten.
Snarare tvärtom, jag älskar typ ingen.

Men jag är ju bara människa.
Långt ifrån så perfekt som mitt Ego vill få mej att framstå.
Mitt Ego tycks lämna mej ifred när jag är sjuk.
Med anledning av det så känner jag mej lite ensam.

Misstag på misstag.
Ändå skäms jag inte.
Aldrig någonsin kommer jag ha en känsla av skam.
Jag vet inte vad så fina ord betyder.
Det finns inte i mitt vokabulär.
Jag är ju trots allt inte akademisk.

Men med tanke på helgen och den lilla gnutta ångest den gett mej så har jag tydligen inte blivit förlåten.
Eller så gällde det inte mina kommande synder.
Du där uppe... ursäkta mej, igen..

Ser tillbaka på allt jag gjort.
Inser att jag bara försökte vara någon.
Någon som syntes, någon som hördes.
Jag spelade en roll.
Jag lyckades, igås, idag och imorgon.
Varje dag, livet ut.
Ni vet inte vem jag är!

Can´t touch me bitches!
I´m unbreakable