Angelica Fransson

Oj va skönt att åka båt, tänkte jag.
Med ett leende på läpparna lämnade vi hamnen.
Frihet var ett ord som pulserade i mitt huvud.

Någon fick för sej att vi skulle lägga kräftburar intill piren.
Sagt och gjort.
Det var vågigt på sjön och motorn stod igång för att hålla oss borta från stenröset.
Helt plötsligt stannade den.
En bur hade trasslat in sej i propellern.
Sakta närmade vi oss piren, stenarna kom närmare för varje våg.
Men en smäll så satt vi där.

Jag trodde min sista stund var kommen.
Jag skulle aldrig mer kliva upp på land.
Nu sjunker vi snart.
Jag såg hela mitt liv passera förbi.
Även att vi låg precis intill piren så tänkte jag att jag skulle sjunka med båten.
Som en riktig kapten.
Dock var det inte jag som körde, då hade detta aldrig hänt.
Men det är en annan historia.
Jag vägde länge fördelar mot nackdelar gällande att ta sej iland eller att sjunka.
Jag hade valt  att sjunka.
Hade aldrig haft stake nog att  kasta mej i Vätterns svinkalla vatten.
Och det enda jag ångrade var saker jag aldrig sagt, som från denna stund också skulle förbli osagda.

Nja vi kom loss till slut.
Jag är duktig på att överdriva ibland, men jag gillar det.
Ni gillar nog när jag gör det mer dramatiskt än det egentligen är.
Men det kunde gått illa.
Vi var ändå i stenarna.

Väl på plats i hamnen igen såg vi, till vår stora lättnad att det inte var hål någonstans i skrovet.
Motorn fick sej en smäll, men det verkade inte vara något fel på den.

Imorgon får de allt klara sej utan mej när de ska ta upp burarna.
Det kommer dröja innan jag är på sjön med de där två igen.
Framför allt kommer det dröja innan Amber är på sjön igen.

Som den dramaqueen jag är idag så tillägger jag endast.
Jag är glad att jag lever.

Over and out