Angelica Fransson

Idag har vi haft en heldag med Amande, Alex och Leo.
Det har varit mycke trevligt, mycke skratt och alldeles för mycke bus.

Men idag är återigen en sån dag som jag inser hur sjuk jag är.
Under promenaderna idag har det gått i 1km/h.
Då skojar jag inte.
Har haft så jävla ont att jag inte vetat om jag ska skratta eller gråta.
Har känts som hela innanmätet på mej ska spricka.
Känns fortfarande så när de där krampattackerna kommer.

Just under "krampen" eller vad det nu är.
Så är jag knappt kapabel att lyfta fram hägerbenet.
Med andra ord kan jag knappt gå.
Det har gjort så ont att jag nästan skrikit rakt ut.
Det krävs mycke innan jag gör det.

Vill bara få ett slut på allt detta nu.
Jag vill orka vara en bra mamma.
Jag vill orka leka hela dagarna.
Gå till lekparken som alla andra gör med sina barn.
Men det går inte för tillfället.
Just nu är jag så jävla otillräcklig.
Egentligen borde jag förtillfället vara inlagd.
Hög på morfin så jag slipper detta.
Jag klarar det inte längre!

Jag vill bara få en medicin som hjälper.
Operera mej, ta bort den jävla tarmbiten.
Bara jag slipper ha ont längre.

Hur som helst.
Tacka fan för att röntgen är nu på torsdag.
Då vet vi med andra ord snart om det blir operation.
Hur vi ska gå vidare överhuvudtaget.

Nu ska jag kolla på Björn Gustafsson´s Ett livsverk