Angelica Fransson

Började dagen med att för ovanlighetens skull kliva ur sängen inna halv 10.
Vilket i princip inte hänt senaste halvåret.

Efter frukost, kaffe och dusck var det dags att ta sej in till ryhov.
Idag var den stora dagen då jag skulle testa min nya medicin, Remicade.
Detta pumpades in i mitt blod, sakta men säkert i två timmar.
Två långa timmar kan jag lova.
Var nästan paralyserad av att under dessa timmar illglo på min till synes "stenhårda" kavaljer i form av droppställning, och långsamt, långsamt se dropparna rinna ner i slangen.

Blev facinerad när sköterskan tog bort nålen när det var klart.
Jag skojar inte men jag håller på att förvandlas till en alien.
Blodet som sakta sipprade ut ur nål-hålet var kladdigt.
Annars brukar det ju vara rinnande, men inte detta.
Varje gång man tog bort pappers sudden så kletade blodet fast likt en geggamoja så det hängde en sträng mellan armen och pappret.
Intressant va?
Så antingen är det dags för mej att bli mitt rätta jag eller också kanske det berodde på saltlösningen de använder för att spola med innan de tar bort nålen.
Det är ju antingen eller.
Vad tror ni?



Efter mitt sjukhusbesök har jag gjort något hemligt.
Åtminstone något jag inte kan skriva här.

Dessutom har jag haft så pass mycke inspiration att jag skrivit klart mitt tal.
Och vilket tal det blev!
Tyvärr så kan jag ju inte skriva det  här så ni kan tycka till, ifall om att Sara läser.
Hur som helst.
En sten mindre på axlarna.

Nu börjar det bli dags att sova, ska ju upp ännu tidigare imorgon.
Suck.
Så tidigt som åtta.
Jag kommer dö.
Detta på grund av att det är dags att börja hos dagmamma imorgon.
Men det blir skoj!