Angelica Fransson

Alla har väl säkert läst om mina ogenomträngliga murar jag bygger upp mot världen.
Min bubbla där jag är okrossbar.
Ni vet den där känslan av att inte kunna bli rörd av en enda människa.

Jag hade lyckats bygga upp dessa murar,
Inbillade mej att de var stadigare än kinesiska muren.
De nådde ända bort till Pluto, så höga var dom.
För att inte tala om hur ogenomträngliga de var.

Jag satt i min bubbla och filosoferade, kollade på världen utanför.
Alla människor som jag vägrade släppa in.
En bubbla är inte stor nog för två.
Min värld är enbart min.

Men sen kom du...
Med 3ord fick du mitt hjärta att stanna.
Dessa ord fick det att sprätta till i hela mej.
Jag blev så lycklig!
Enda tills jag hörde en smäll och såg min mur rasera.
Min bubbla sprack, och kvar blev bara små, små droppar.

Du tog dej in.
Kan inte sluta undra hur!?
Hur kunde detta hända?

Lyckan jag kände för ett kort ögonblick förvandlades till andra känslor.
Förvirring.
Nervositet.
Fundersamhet.
Ängslan.
Jag kan inte styra något just nu.
Kan inte ändra något.
Jag vill bara veta hur jag ska ta mej vidare.

Här står jag, ensam i en stor och dammande hög av sten, i stort behov av en kram.

Helst av dej.

...

Kan någon ge mej svar
???